...när familjen gick på detox och sedan klämde in sig bland backpackers och övervintrade hippies på Koh Phangang-båten...
Måndag 6 feb 2012
Man skall aldrig ropa hej, det borde vi ha lärt oss vid det här laget. På måndag morgon vaknar vi kl. 6 för vår avresa till Koh Tao, en båtresa på ca 6 timmar. Sara väcker Nicklas som varit dålig hela dagen innan, håller tummarna hårt och hoppas på att båtresan skall gå att genomföra så att vi kan använda våra redan köpta biljetter och komma i tid till Koh Tao där vi bokat ett hus från och med idag. Nicklas är kritvit och matt men säger att han kan klara det, viktigast att vi kommer iväg nu innan kanske Isar blir sjuk också och vi blir fast ännu längre. 6 timmar bara så skall alla vara på plats sedan i vårt hus som vi bokat i två veckor. Skall bli underbart att äntligen vara framme efter att ha varit på resande fot i fyra dygn med en hög av sjuka familjemedlemmar. Sagt och gjort, väskorna packas igen, bärs ner för trapporna och så sitter vi i lobbyn och väntar på vår trevlige taxichaufför från dagen innan. Han körde oss från flygplatsen och berättade att han varit i Sverige två gånger, senast var i jan-feb 2010, vår vargavinter, då han studerade datateknik i Kista. Och som han älskade Sverige, snön och det kalla klimatet. Nu har han två jobb i Thailand. På vardagarna jobbar han med dataunderhåll och helger och kvällar kör han taxi. Vi bokade honom direkt för att hämta oss nästa morgon då vi skulle ta oss till busstationen i Surat Tani för vidare avfärd till hamnen i Don Sak där båten Lompraya skulle ta oss till koh Tao.
På busstationen checkar vi in bagaget, bekräftar våra redan förbetalda båtbiljetter och går sedan till ett fik för lite frukost. Bussen skall inte avgå förrän nio. Som vanligt (har det visat sig) stannar inte Isar särskilt länge hos oss utan tas snabbt om hand av cafépersonalen som gullar, pussar och leker medan vi dricker vårt kaffe och äter vår toast. Plötsligt bryts lugnet av att caféinnehavaren ropar till ”Han kräks”. Och banne mig, har inte Isar kastat upp. Ser inte alls ut som den vanliga lilla spyan han lägger när han varit för glupsk, utan betydligt större mängder. ”Jäklar”, väser Sara och Nicklas tar snabbt hand om blöt bebis. Vi sätter oss i soffan och viskar ”Vad innebär det här, kan han ha blivit kräksjuk, vad skall vi göra”. Isar är dock glad och vid gott mod men verkar vrålhungrig så han ammas….länge och mycket…och sedan kommer kaskaden. Allt han precis tagit in sprutas rakt ut igen. I hela soffan, över Saras kläder och över hela sig själv. Nu är det ingen tvekan längre, Isar har blivit smittad och sjuk precis som alla vi andra. Sara muttrar om och om igen ”Helvete, helvete, helvete……”. Funderar på att ringa släkten i Sverige för ett snabbt råd men inser att klockan är halv två på natten och att det är smartare att ringa sjukvårdsrådgivningen istället. Det gör vi och sjuksköterskans råd är tveklöst ”Håll er nära god sjukvård och se till att han ammas regelbundet samt att det inte går längre än 6 timmar mellan kräkningarna”. Vi vet att båten skall göra stopp både på Koh Samui och Koh Phangang där det finns både sjukhus och läkare men vad gör vi om något går fel, om båten går sönder eller om Isar snabbt blir sämre. Bussen har redan kommit och värdinnorna ropar på oss att vi måste skynda oss att kliva på, den skall gå nu, annars missar vi båten. Vi tittar snabbt på varandra och bestämmer oss. Vi stannar. Vi har inget hotell och vet inte vart vi skall ta vägen men i Surat Tani finns åtminstone sjukhus.
Vi ringer vår kära vän taxichauffören igen (som vid det här laget är ganska trött på att packa in oss sex familjemedlemmar, våra åtta väskor och en klumpig vagn i sin bil) och han lovar att hämta oss om 40 minuter (han har ju ett annat jobb att sköta också). Under tiden sticker Sara snabbt som sjutton iväg till närmsta Internetcafé ca 10 minuters språngfärd bort. Det enda vi vet är att vi vill ha ett rent och fräscht och lugnt hotell idag och inatt nu när Isar är sjuk och vi måste stanna inne. Klickar snabbt in på agoda.com (hotellsajten) och letar bland de 18 hotellen i Surat Tani. Surat Tani är inget ställe som folk stannar i länge, här är man för att ta båten ut till öarna. Alltså är tillgången på bra hotell begränsat. Hittar dock ett intressant ställe – Janrapat Spa & Resort – som verkar helt nytt, bara en rescension ännu, dock bästa betyg av de 18 hotellen (8.0 av 10). Rescensenten är en japansk affärsman och det är omöjligt att förstå vad han skrivit i utvärderingen, men jag räknar med att han har god smak och chansar, bokar hotellet, skriver ut vouchern och rusar sedan tillbaka igen. Vår taxichaufför anländer samtidigt. Han har ingen aning om var hotellet ligger, har aldrig varit där tidigare.
Janrapat visar sig vara helt rätts tälle för vårt kommande dygn (den japanska affärsmannen visste vad han pratade om). Det ligger på landet utanför Surat Tani. Består av små vita hus med verandor, ljusa fina rum och en vacker lite trädghårdsrestaurang. Vi verkar vara de enda gästerna. De kan inte ett ord engelska, men de älskar Isar (trots att vi förklarat att han är magsjuk). Vi är så nöjda med vårt beslut att stanna. Nicklas och Isar sover mer eller mindre hela dagen och Isar kräks inte mer efter klockan ett på dagen. Imorgon gör vi ett nytt försök.
Tis 7 feb 2012
Klockan sex på morgon ringer klockan igen. Nu skall vi göra ett nytt försök. Vår kära taxichaufför kommer kl. sju. Han pratar inte lika mycket den här gången, han är nog rätt glad om vi faktiskt ser till att komma iväg idag. Alla är friska. Hmmm, förutom Leo, som säger att han har ont i magen. Inte illamående, men ont i magen. Suck, men vi tror mer att det beror på bristande sömn än att han är sjuk., Framme vid bussterminalen är de snälla och låter oss åka med på gårdagens biljetter. Vi slipper betala på nytt. Idag vågar vi inte gå till caféet från gårdagen. Känns som lite dålig karma och dessutom är de säkert inte glada över att Isar kräktes på dem. Vi nöjer oss med kakor och nudelsoppa från Seven Eleven. Klockan nio kommer bussen och vi är med, jippie. Vid tio-tiden är vi vid hamnen i Donsak. Massor av folk på båten, alla väskor ombord, vagnen, fyra barnen och knappt några sittplatser. Vi tittar oss omkring och ser oss vara omgivna av idel backpackers och en och annan överårig, stennitad och övervintrad hippie. Inga som helst barnfamiljer förutom vi. Jo, där är en tysk pappa (också vissa likheter med övervintrad hippie) och hans två söner. I övrigt bara backpackers. Sara går upp på däck och träffar en amerikanska som är ute och luffar i fem månader. Har precis kommit från Vietnam. Det visar sig att anledningen till den fullsmäckade båten är att vi lyckats matcha vår resdag med det månatliga berömda ravepartyt på Koh Phangang ”Full Moon Party”. Folk ser redan rejält slitna ut och vi antar att det är ingenting jämfört med hur de kommer att se ut vid samma tid imorgon. På Koh Phangang får vi ta av allt vårt bagage och byta båt. Och nu försvinner ungefär 95% av resenärerna. Hela Koh Phangang andas droger, fylla och fest och det känns rätt skönt när Koh Tao-båten kommer in och tar oss vidare. En timme senare är vi äntligen på Koh Tao.
Ser ut som en jättefin ö, stora berg reser sig ur havet och kritvita stränder runt omkring. Vi löper in i hamnen där värdinnan Aon möter oss. Vi åker nu flakbil hela vägen upp till huset som visar sig ligga i en bergssluttning, fantastisk utsikt men en mycket brant och ganska dålig väg för att ta sig mellan huset och stranden. Det här kommer att bli en liten prövning för barnen men riktigt bra träning. Huset är dock underbart och Aon hjälper oss med det mesta. Från terassen (ca 200 m över havet) ser man palmer och ett knallblått hav. Det är en underbar syn efter alla våra strapatser.
